Genvägar

Bläddra bland produkter

Läs artiklar om trädgårdsskötsel

Läs artiklar om ekoboende


Hitta närmaste Biolan-återförsäljare

Sök återförsäljare


Biolan Oy – huvudkontor

Besöksadress: Lauttakyläntie 570, FI-27510 Eura
Postadress: PB 2, FI-27501 Kauttua, öppet vardagar: 8–16
info@biolan.fi

1.9.2017

Kompostens grundbehov

 

En god kompost uppkommer inte av sig själv. Nedbrytarmikroberna har noggranna krav angående förhållandena i komposten. Grundkraven för effektiv kompostering är tillräcklig tillgång till syre och näringsämnen samt lämplig fuktighet och värme.

Syre

Syret gör skillnaden mellan kompost och slaskhög:

  • Slaskhögen är en kompakt hög, som är syrefattig och ruttnar och luktar
  • Komposten är en porös hög, som "brinner" och inte luktar

Mikroberna som nedbryter komposten behöver syre för sin andning. För att garantera syretillförseln bör komposten hållas porös. Se till att den hålls porös genom att blanda upp kompakt avfall med grövre material och samtidigt röra om i komposten efter behov. Syret kan ta slut i komposten också om den blir alltför våt. Ju kompaktare komposten är, desto lättare blir den våt och syrefri och förvandlas till en slaskhög.

Frukt

Kompostens mikrober är huvudsakligen simmare, som kan leva endast i vatten. Därför är torka kompostens värsta fiende. En kompost som fungerar dåligt är oftast för torr. Torka kan bero på att man inte vattnat tillräckligt eller på att komposten är alltför glest uppbyggd. Till exempel hela grenar och blomstjälkar gör komposten för lös och då torkar den lätt. Även om komposten bör vara porös, får den inte vara gles.

För att testa fuktigheten i komposten finns en bra tumregel: när man klämmer kompostmassa i näven, skall det komma några droppar vatten ur den. Om det rinner vatten mellan fingrarna, är komposten för våt.

Näringsämnen och energi

Kompostens mikrober använder energin från det organiska avfallet för att upprätthålla sina egna livsfunktioner. Mikroberna behöver kolföreningar för att producera energi och kväve som byggmaterial för sina celler. De använder också andra näringsämnen, men förhållandet mellan kol och kväve är livsviktigt för en lyckad kompostering.

Det finns rikligt med kol i allt organiskt avfall. T.ex. löv, träflis, halm, torv och gräs är kolhaltigt, "fattigt" avfall.

Kväve igen anses allmänt vara "kraftigt". Det finns mycket kväve i gröna växtdelar såsom gräsklipp och rensavfall samt i hushållsavfall, gödsel och urin. I dött växtmaterial, från vilket klorofyllet försvunnit, finns däremot lite kväve.Industriellt förädlade kväveprodukter är bl.a. Biolan Naturgödsel och Kompostaktivator.

I komposten är det sällan brist på kol. Däremot finns det ofta för lite kväve speciellt i trädgårdskompost. Kvävebrist gör att mikroberna förökas långsammare. Då värms komposten inte upp, förmultningen blirlångsammare och slutprodukten är näringfattig och "magert" jordförbättringsmedel.

Om komposten innehåller för mycket kväve, "brinner" komposten het, men luktar ammoniak. Det beror på att mikroberna slösar med överlopps kvävet, vilket avdunstar som ammoniak och belastar atmosfären.

Det är svårt att ge något allmängiltigt råd om hur man får rätt förhållande mellan näringsämnena, eftersom avfallet i komposten kan vara så olika. I trädgårdskompost är det ofta kvävebrist. I hushållskompost igen kan det finnasför mycket kväve. Speciellt husbolags stora kompostorer luktar ofta ammoniak, om man använder för lite kolhaltigt blandmedel. Trädgårds- och hushållsavfall kompletterar varandra i komposten, så den bästa komposten fås genom att blanda olika slags avfall med varandra.

Värme

Kompostens mikrober alstrar värme. I finländska förhållanden avdunstar dock för mycket värme från komposten, vilket gör att komposteringen går långsammare.

I en stor komposthög fungerar det yttersta skiktet som isolering och de inre delarna komposteras. För att försäkra sig om att det alstras tillräckligt värme bör en icke isolerad kompost vara minst en kubikmeter stor.

Mindre komposter behöver en yttre värmeisolering. En tumregel är, att ju mindre kompost, desto tjockare bör isoleringen vara. I finländska förhållanden börisoleringen vara minst 5 cm tjock.